En ny studie från forskare vid Lunds universitet visar att nanopartiklar av plast kan tas upp av zooplankton som sedan förs vidare i näringskedjan. När fiskar får i sig plastpartiklarna så sätter de sig i hjärnan och påverkar fiskarnas beteende.
Det är en grupp forskare vid avdelningen för Biokemi och strukturbiologi vid Lunds universitet som genomfört studien.
– Vi kunde visa att små plastbitar är farligare för zooplankton än stora, säger Tommy Cedervall som lett gruppen.
Mindre nanopartiklar av plast, 50 nanometer stora, dödade zooplanktonen, medan de större partiklarna på 200 nanometer inte gjorde det.
Gruppen kunde också visa att skillnaden fortplantade sig genom näringskedjan.
– Plastbitarna återfanns sedan i fiskars hjärnor och vi kunde se förändringar i hjärnans morfologi, säger Tommy Cedervall.
Fiskarna som ätit zooplankton med plast i blev slöare och hade svårare att hitta föda.
Studierna har helt och hållet genomförts i laboratoriemiljö. Det går inte att uttala sig om upptaget av plast sker på samma sätt ute i naturen.
Bethanie Carney Almroth, ekotoxikolog vid Göteborgs universitet och forskare i samma fält som FRAM, tycker att studien är bra och genomarbetad men att det är viktigt att påpeka att de har jobbat med ett förenklat system.
– Forskning kräver att man gör det eftersom man inte kan bygga ett helt hav i sitt labb. Istället har man en typ av fisk, en typ av zooplankton och alg, och en typ av partikel från en typ av polymer. Världen ser inte ut så men när man ställer specifika frågor på ett labb så måste man göra så, säger hon till Sveriges radio.